Viam inveniam aut faciam
Jag ska finna vägen eller skapa den..
Det är vad jag försöker göra varje dag, letar efter en väg i den ibland tråkiga vardagen.
Vad ska man göra för att klara av alla hinder som kommer på vägen, för det kommer inte bli lätt alltid.
Du måste tro på dig själv, då klarar du av mycket själv. Men om inte det räcker till och du inte orkar ända fram så kan du få hjälp av dem som står dig närmst.. Familjen, vänner, eller varför inte någon som bara råkar vara där når det händer?
Hur kommer det sig att vi människor, oftast svenskar inte vågar ta kontakt med folk som vi inte känner, eller så lite annorlunda ut (förutom på krogen när vi är lite glada i hatten)? Vad är det för farligt att ta hjälp eller hjälpa en annan okänd människa?
Jag har vart en sådan människa, rädd för att ställa en fråga, att ta kontakt med någon jag inte känner.
Otäckt, farligt, osäkert, "för vem vet..."
Men ändå sökte jag mig till ett yrke där jag träffar okända människor varje dag. Låter det konstigt?
Jag har arbetat i butik sammanlagt i 3 år, jobbat på ett telefonbolag i snart 2 år. Vad är det som gör att jag älskar att vara, pratat, finnas till hjälp för okända människor?
Kanske har jag sett att det lilla jag gör kan ändå göra skillnad. Jag kan inte ändra världen, men jag kan säga till om jag tycker att något är fel eller kan jag t ex finnas till för den som behöver någon att prata, som de säger: många bäckar små..
Ta hand om varandra!
